Det här inlägget kommer inte direkt handla om jämställdhet, eller på ett sätt kanske det gör det, jag vet inte. Jag kan inte riktigt tänka ordentligt just nu.
Ni som inte känner mig kommer nog inte riktigt förstå vad jag skriver om nu. Det kommer bli lite personligt. Däremot kommer nog några av er känna igen er och kunna relatera.
Många (tyvärr) har nog nån gång blivit svikna. Svikna av människor som ni hade nära och som ni tillbringade mycket tid med, delade upplevelser och erfarenheter med. Människor som ni till och med avslöjade era mörka hemligheter för.
Sen kommer den där dagen. Den där dagen som får allt att braka och vända allting upp och ner. Ingenting är sig likt och människorna som du nu vill luta dig mot vänder dig ryggen.
De sviker dig. De lämnar dig ensam. De bryr sig inte alls om dig sådär mycket som du trodde de gjorde. De kanske trodde att de gjorde det, tills allvaret kom och de ställdes på prov.
Sanningen vrids. Parten som står emot dig skapar en egen "sanning". Vrider på verkligheten och vägrar ändra åsikt. Några bryr sig inte ens om att fråga vad som egentligen är sant. Dessa dömmer bara rakt av.
Under alla dessa år, så är det ingen, INGEN som har frågat oss hur vi mår. Däremot går det jätte bra att vrida på sanningen, sprida den och få andra att tro på den, dra in andra oskyldiga i den här konflikten och själv sätta sig i offerrollen. Ibland undrar jag om det står "pissa på mig" i pannan.
Vänner svek mig, frös ut mig och lämnade mig ensam. Det var liksom inte värt konflikten att stå upp för sin polare. Det är lättast att skita i personen som skriker minst, jag.
Jag får ofta höra, av vänner som jag har idag, att dessa inte var riktiga vänner och att jag tyvärr fick lära mig det den hårda vägen. Självklart håller jag med. Dock har det här lämnat ärr. Jag har blivit oerhört cynisk. Jag litar inte på någon. Jag har extremt svårt att öppna upp mig. Jag har inte svårt att få nya vänner. Däremot har jag extremt svårt att utveckla den vänskapen till en närmre vänskap, "bästis" om man så vill. Oavsett hur mycket jag försöker så är det något i mig som vill skydda mig från att bli sviken igen.
Tack och lov har jag en person i mitt liv som jag litar fullt ut på. Min man. Jag älskar honom över allt annat. Jag är mig själv med honom. Jag kan visa mina mörkaste sidor för honom och han älskar mig ovillkorligt ändå, och jag honom såklart. Han är min bästa vän och stöttar mig i vått och torrt.
Det här året har vi varit tillsammans i 10 år och jag skulle aldrig kunna tänka mig ett liv utan honom.
Jag har, under årens tid, träffat nya vänner, några är kvar sen barndomen, som är helt underbara och som jag tycker om väldigt mycket. Jag hoppas ni vet vilka ni är. Ni förgyller mitt liv <3
Ni som inte känner mig kommer nog inte riktigt förstå vad jag skriver om nu. Det kommer bli lite personligt. Däremot kommer nog några av er känna igen er och kunna relatera.
Många (tyvärr) har nog nån gång blivit svikna. Svikna av människor som ni hade nära och som ni tillbringade mycket tid med, delade upplevelser och erfarenheter med. Människor som ni till och med avslöjade era mörka hemligheter för.
Sen kommer den där dagen. Den där dagen som får allt att braka och vända allting upp och ner. Ingenting är sig likt och människorna som du nu vill luta dig mot vänder dig ryggen.
De sviker dig. De lämnar dig ensam. De bryr sig inte alls om dig sådär mycket som du trodde de gjorde. De kanske trodde att de gjorde det, tills allvaret kom och de ställdes på prov.
Sanningen vrids. Parten som står emot dig skapar en egen "sanning". Vrider på verkligheten och vägrar ändra åsikt. Några bryr sig inte ens om att fråga vad som egentligen är sant. Dessa dömmer bara rakt av.
Under alla dessa år, så är det ingen, INGEN som har frågat oss hur vi mår. Däremot går det jätte bra att vrida på sanningen, sprida den och få andra att tro på den, dra in andra oskyldiga i den här konflikten och själv sätta sig i offerrollen. Ibland undrar jag om det står "pissa på mig" i pannan.
Vänner svek mig, frös ut mig och lämnade mig ensam. Det var liksom inte värt konflikten att stå upp för sin polare. Det är lättast att skita i personen som skriker minst, jag.
Jag får ofta höra, av vänner som jag har idag, att dessa inte var riktiga vänner och att jag tyvärr fick lära mig det den hårda vägen. Självklart håller jag med. Dock har det här lämnat ärr. Jag har blivit oerhört cynisk. Jag litar inte på någon. Jag har extremt svårt att öppna upp mig. Jag har inte svårt att få nya vänner. Däremot har jag extremt svårt att utveckla den vänskapen till en närmre vänskap, "bästis" om man så vill. Oavsett hur mycket jag försöker så är det något i mig som vill skydda mig från att bli sviken igen.
Tack och lov har jag en person i mitt liv som jag litar fullt ut på. Min man. Jag älskar honom över allt annat. Jag är mig själv med honom. Jag kan visa mina mörkaste sidor för honom och han älskar mig ovillkorligt ändå, och jag honom såklart. Han är min bästa vän och stöttar mig i vått och torrt.
Det här året har vi varit tillsammans i 10 år och jag skulle aldrig kunna tänka mig ett liv utan honom.
Jag har, under årens tid, träffat nya vänner, några är kvar sen barndomen, som är helt underbara och som jag tycker om väldigt mycket. Jag hoppas ni vet vilka ni är. Ni förgyller mitt liv <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar